Alltså jag blir tokig här hemma! Hatar när detta slår i. Kan jag inte åtmonstonde bli helt däckad?! Det enda som sker är att det värker och värker, vilket får mig att bli ännu mer sur, cilket i sin tur gör att det bara blir värre. Typiskt. Som sagt så var det en rejäl ögon migrän jag åkte på. Synen är bättre men inte helt 100. Fast jag har äntligen kommit på hur man ska kunna beskriva min syn när det blir så.. Ni vet när man vaknar på morgonen kan det ibland vara sånt där morgon-gojs i ögat? Blir lite suddigt och så? Precis så är det jag har sett saker. Fast för mig försvinner det inte om jag blinkar.Mycket irriterande. Men vad ska man göra? Livet kan inte alltid vara som en dans på rosor. Den har ju trots allt taggar.

Så egentligen har jag inte så mycket att berätta för er. Mer än att jag har mejlat till en ny familj om Kira, den förra tjejen svarade aldrig. Vilket bara bevisar hur mycket hon bryr sig. Fast jag lyckas ju alltid hitta dem som ligger långt borta. Denna gången är det en man och en kvinna som bor i Uppsala. Inte jättelångt men ändå. heh.
Usch, jag förstår inte ens att jag mår sämre än jag gör för detta. Men som mormor sa, du kanske har gråtit ut alla tårar och dessutom kanske det inte känns så tungt eftersom att du inte gör detta för din skull, utan för hennes. Det är ju för hennes bästa som du gör detta inte för din. Kira kommer säkerligen vara dig evigt tacksam för det.
Men jag menar hallå? Det var ju ändå jag som ville ha henne, jag som tog hand om henne dygnet runt. Jag som tog med henne precis överallt.
Fast det var ju inte jag som valde att flytta in i en liten lägenhet på herrhagen, eller på rud (där den ändå är på 107 kvadratmeter..) Fast jag tror det är just detta med att hon inte har en trädgård som jag kan släppa ut henne till. Hon älskar ju att vara ute på gården själv, leka apport med sig själv. Eller bara ligga och njuta av att få vara ute.
Jag är inte en egoist! Jag gör det ju för hennes skull som sagt!
Tårarna kommer antagligen inte förens överlämnandet sker. Usch, vilken jobbig tanke. 

foto:jag
Verkligen älska att hon ser livrädd ut på bilderna. Som sagt, jag är ingen mästarfotograf och hon ingen modellhund. No great match alltså. Haha. 


Bara för att berätta lite om rubrik så kanjag ju säga att jag hatar att vara inomhus förlänge. Visst så har jag varit ute med hundarna när Mi kommit hem. Men det blir ju inte samma sak. När solen äntligen är framme så bara skäller jag på den. Den gör ju så att jag känner mig helt blind. Solglasögonen var ju inte stor hjälp, haha.

Imorgon tänkte jag att jag skulle iväg till praktiken. Men mamma tycker att jag ska vara hemma en dag till. Så att jag är helt säker på att synen är 100%. Som sagt den är ju inte helt 100, men den är iaf 70%.  Ser ju men måste verkligen fokusera, läser ju otroligt fel ibland. Haha.
Men vi får se hur det känns imorgon när klockan ringer.

Nu ska jag kolla klart filmen som jag inte har en aning om vad den heter eller vilkrn kanal den går på. Sedan blir det sängen.

Godnatt!

(Var inlägget tillräckligt långt Mikkiz? ;D)


Later!

♥♥♥