Vaknade för runt en timme sen, klädde på mig och gick ut med Tayzon. Känns lite knepigt än.. och ibland kommer jag på mig själv med att ropa på Kira. Dock känns det bättre idag. Helt otroligt hur fort man kan få kroppen och "själen" till att inte lida mer? eller lida var väl inte rätt ord. Men ni förstår vad jag menar.
Precis som mamma sa tidigare har jag behandlat Tayzon som en bebis hela helgen, gett honom lite mer godis än vanligt och varit ute med honom på varje promenad nästan. Och självklart gosat med han lite extra.
Dock är jag lite nervös över hur han ska klara sig i lägenheten hos mamma ensam imrogon. Som tur är slutar jag till halv 12, hoppas på att han inte blir alltför ensam. Radion får ju åka på som vanligt naturligtvis. Fungerar det inte hos mamma får jag väl prova hemma hos pappa istället. För en sak är säker.. om Tayzon måste försvinna han med, då går jag seriöst under jorden. Utan en hund kan jag inte leva. Köpa ny tänker jag heller inte göra. Finns inte tiden till att uppfostra om en ny liten rackare. Dessutom kommer jag aldrig mer få en sån härlig hund som Kira. Så det så.

Nu ska jag börja med frukosten.

foto:jag
Den nyaste bilden jag har på pappas dator. :)

Later!

♥♥♥